top of page
⚡️
⚡️
⚡️
⚡️
⚡️
⚡️
HUR JAG BLEV INTRESSERAD AV HUR DET HÄR MED KREATIVITET FUNGERAR – Del 1
Efter att jag 2016 tröttnat totalt på att vara en blockerad och oinspirerad illustratör och grafisk designer i en stad, så flyttade jag till en kursgård i skogen fast besluten att aldrig mer jobba som professionell konstnär. Jag volontärade i köket och trädgården och upptäckte efter några månader hur inspirationen kom spirande i mig helt av sig själv, som en Fågel Fenix ur askan.
Då gjorde jag en lista på saker att komma ihåg att göra och INTE göra i framtiden ifall jag ville att kreativiteten skulle vara min vän. Listan såg ut så här. 👇
HUR JAG BLEV INTRESSERAD AV HUR DET HÄR MED KREATIVITET FUNGERAR – Del 2
En tid innan dess jobbade jag som lärare i illustration på Folkuniversitetet i Malmö. Inför en av kurserna som jag skulle hålla blev jag kontaktad av en kvinna som ville anmäla sig till kursen, men först ville hon veta vilken typ av lärare jag var. Dömde jag ut saker som bra eller dåligt, shejmade jag deltagarna ifall de inte gjorde perfekta teckningar?
Denna kvinna hade älskat att rita som barn, men blivit kritiserad av sin teckningslärare i skolan och efter det aldrig mer kunnat rita, övertygad om att hon var för dålig för att få göra det. Men längtan i henne växte sig starkare år för år, tills hon nu i 40-årsåldern så gärna ville rita igen att hon tänkte trotsa sin rädsla och anmäla sig till en kurs i illustration – men först behövde hon veta om jag ämnade göra samma tanklösa sak mot henne som hennes lärare i barndomen hade gjort.
(Svaret var nej, det tänkte jag inte.)
Efter det tillfället har jag hört samma historia oräkneliga gånger – uttrycksformen varierar (sång, dans, måleri, etc) och personen som kritiserar kan vara en lärare, förälder, syskon eller klasskamrat. Åldern då det händer brukar vara mellan 7–12 år. Men resultatet är alltid detsamma: personen slutar göra den sak som hon/han innan tyckt så mycket om, full av skam och övertygad om att hen inte borde syssla med det, av rädsla för mer kritik och ifrågasättande från omvärlden.
Som om kreativa uttryck funnes till för att vara perfekta?! Som om de fanns till bara för att resultera i säljbara skapelser, generera likes på
Instagram och utmynna i ett yrke? "Vad ska du ha det till?" är en vanlig (extremt torr) fråga som tenderar att spä på redan existerande självkritik och Jantelag i personer som längtar efter att börja dreja eller ta sånglektioner som vuxna. Som om vi bara fick lära oss nya saker när vi var barn, som om bara barn fick lov att snubbla och göra lite halvdana skapelser, men som vuxna måste det bli perfekt direkt så att det går att sälja?
Låt mig säga detta: efter att ha arbetat som bildkonstnär i 25 år, så vet jag att skapande som enbart har som mål att få likes och att inbringa pengar men där det saknas glädje och pirr, tillfredsställelse och inspiration, inte är värt någonting alls. Du kan ha en snygg hemsida, massa följare, leva på din konst, ha en studio i Gamla Stan men om du inte TYCKER OM det du gör så är det ingen idé. Den barnsliga glädjen i att skapa behöver finnas där, den är själva drivkraften.
Och den glädjen är inte alls beroende av likes och huruvida det du skapar inbringar pengar. Den glädjen kan du känna hemma i kökssoffan medan du broderar en bonad, i trädgården när du flätar en korg och framför pianot när du komponerar din egna första sång.
Och jag tror att den är viktig. Jag tror att kreativitet är en medfödd mänsklig egenskap och att det är ett mänskligt behov att vara i kontakt med vår kreativa energi, utan några mål eller krav på produktivitet och säljbarhet, utan tävling och jämförelser. Vi behöver vara i den för att det är roligt och känns meningsfullt.
Jag illustrerar denna text med en bild på mig som barn AKA mitt inre barn <3 Här med farfar, plockandes kantareller.
Så hur gick det sen? Jag hade ju bestämt mig för att aldrig mer arbeta som konstnär?
Efter att jag insett vilken press jag satt på mig själv så började jag göra saker annorlunda. Jag lyssnade mer på magkänslan, lärde mig att ha roligt och inte bara vara duktig, och började följa mina drömmar och visioner. Jag öppnade upp för att göra helt onödiga saker som inte var till för instagram eller för att sälja, som att brodera ormar på tyg, göra egen rökelse, ha en trädgård, nörda in på psykologi, sy en kjol. Och tack vare att jag hittade glädjen och vilan i det, så kunde & ville jag fortsätta att arbeta som konstnär.
Jag har lärt mig vad som är närande jord för min kreativitet, och vad för omständigheter och inställningar som totalt plattar till den. Jag har hört många människors berättelser och förstått hur universalt detta är, hur många vi är som delar samma erfarenheter. Jag har sett att vår rädsla för att uttrycka oss kreativt är ett kulturellt problem och inte något som beror på individens oförmåga.
Samtidigt märker jag hur människor omkring mig är utbrända, ledsna och stressade som aldrig förr.
Jag ser mig omkring och tycker att vår västerländska kultur behandlar människor som robotar, där linjärt tänkande, rationalitet och effektivitet är det viktigaste. Men resten av människan, det som gör henne till en hel människa som känslor och intuition och själ, det anses av vår kultur som lite fjantigt och onödigt.
Kreativitet och skapande för glädjens skull hänger definitivt ihop med känslor och intuition och själ. Det hänger ihop med den inre rösten och det inre barnet, vår inre sanning. Det planlösa varandet skapar balans till allt det där effektiva görandet.
Så jag ser kreativitet som en medicin för att återställa balans i den västerländska människan, och i förlängningen balans på vår planet och hur vi behandlar jorden.
bottom of page